Förtroende för vården?

DNs ledare idag handlar om bristerna i vården och om de många självmorden. De skriver:

"Socialstyrelsen visar nu att den vård som skulle hjälpa kan bli en risk i sig. För första gången har man granskat sambandet mellan självmord och brister i vården. 153 lex Maria-fall studerades där patienter tog sitt liv inom en månad efter att de haft kontakt med psykiatrisk eller somatisk vård.
Det är en bra utredning som osminkat avslöjar att vården brast i nära hälften av fallen. Bilden tonar fram av en vård som ofta inte kan tolka självmordssignaler, inte ställer rätta frågor, inte kan göra riskbedömningar, inte skapar vårdplaner, slarvar med journalföring, brister i dialogen med patienter och anhöriga."

Ledaren återkommer senare till detta att ställa frågor kring självmordstankar, att det är det som är det viktiga.
Ja, självklart är det viktigt att ställa frågan! Allra viktigast är det nog ändå att etablera ett sådant förtroende så att den som får frågan känner att den kan svara ärligt. Dessutom måste det ju finnas resurser att hantera svaret.
Att få veta att man kanske eventuellt kan få hjälp om ett antal månader hjälper inte den som är i akut kris och som behöver hjälp NU!

Dessutom är psykisk ohälsa för många fortfarande skamligt, vilket gör det extra svårt att be om hjälp. En ändrad syn på psykisk ohälsa i samhället skulle säkert göra det lättare att söka hjälp och att göra det i ett tidigare skede.

Men då måste det som sagt också finnas förståelse och hjälp att få.
Kia