Socialstyrelsen backar nu när det gäller det omskrivna förslaget om noll sjukskrivning för utmattningssyndrom.
Bättre sent än aldrig kan man väl säga. Men bäst hade varit att inte släppa ett förslag som är illa genomarbetat och utan vetenskapligt belägg.
Den oro och den försämring i sjukdomen som det säkert har skapat för många sjuka är totalt onödig. De har tillräckligt att kämpa med ändå. Att få behandling och bli friska till exempel.
/Kia
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ja, för min del har det absolut varit många steg tillbaka de här sista veckorna.
Jag tror att de allra flesta som blir utbrända liksom jag är typiska "a-människor" som i vanliga fall aldrig stannar hemma från jobbet utan prioriterar det före allt annat. Feber och migrän kan medicineras, men till jobbet går vi. Det vill säga, till den dagen det tar absolut stopp och man inte kommer ur sängen hur gärna man än vill.
För mig var det en väldigt lång process att bara acceptera sjukdomen som sådan och att inse att jag faktiskt inte kan eller bör arbeta i nuvarande skick.
De sista veckorna har verkligen repat upp det där igen och fått mig att ifrågasätta mig själv hela tiden och gjort massor av saker som jag egentligen inte orkat bara för att "men jag är väl inte sjuk egentligen?"
Vilket naturligtvis straffar sig flera gånger om nu.
Tack för att ni orkar kämpa, säga er mening och dela med er av den dyrköpta erfarenheten ni har!
Hej igen Camilla!
Ja många utbrända har tillhört kategorin inbildningsfriska.
För mig tog det också lång tid att acceptera att jag var sjuk och jag avskydde att vara sjukskriven.
När jag äntligen kunde säga ajöss till Försäkringskassan skålade jag i champange och var överlycklig.
Den tid kommer när det blir din tur att skåla, tills dess, ta det lugnt och fortsätt göra så där lagom mycket som får dig att må bra.Inte mer.
/Kia
Skicka en kommentar