Må rädslan fly

Jag har precis varit ute med hunden. Det är mörkt ute efter midnatt och det kan vara skrämmande att möta en svartklädd man med ett gitarrfodral.
Åtminstone efter att ha sett dokumentärfilmaren Michael Moores film Bowling for Columbine.
Kvar på näthinnan har jag fortfarande bilderna från skolan där eleverna mejades ned av sina kamrater med skjutvapen och ammunition som kunde ha köpts i vilken K-Mart som helst i USA. Kvar finns rösterna av rektorn som såg hur livet rann ur en flicka som blivit skjuten och som låg strax bredvid.
Kvar i minnet finns också besöket i Kanada, där människor låter bli att låsa dörren. Rädslan är obefintlig trots alla vapen som finns i omlopp.
Skillnaden, som Michael Moore lyfter fram, är att i Kanada är man inte rädd för varandra. I USA är alla människor rädda.
Och jag funderar över det där med rädslan. Hur den förlamar och gör oss blinda. Ett resonemang som har med rädsla att göra, låter helt annorlunda än när rädslan är obefintlig.
Jag har länge funderat över vem som kan tjäna på att människor är rädda. Och jag har kommit fram till att det är många. Motivet är så klart pengar.
För ett tag sen kom en kille hem till mig för att han ville sälja ett larm som både larmar om det brinner och om det blir inbrott. Min grundinställning är att jag inte är rädd. Inte för att det är en lätt sak att inte vara rädd, utan för att det är en livsprincip jag har. Något jag måste kämpa med varje dag. Jag valde ändå att tacka ja till erbjudandet. Hittills har ju ingetdera drabbat mig. Säljaren använde känsloargument och visade en hel del siffror som kan skrämma vem som helst.
Hur som helst. Rädslan är ingen bra grogrund för sunda beslut. Tvärtom är min övertygelse att det vi behöver är att bli fri från vår rädsla. Både när det gäller våra nära relationer, vårt arbetsliv och samhället vi lever i.
Se bara på DNs debattartikel häromdagen om att man inom psykvården inte vågar göra riskbedömningar om våldsbenägna människor, av rädsla för att själv råka ut för hot och våld.
Beslut som bygger på rädsla föder rädsla och osäkerhet.
Jesus visste det och sa till sina lärjungar: Var inte rädda!
Rädsla är en dålig grund för beslut.
Rädsla förlamar.
Rädsla är grogrund för hat.
Låt oss börja med oss själva och börja sluta med att vara rädda.
För livet. För sanningen. För kärleken.
Cecilie

Släpp loss din inre kraft

I går läste jag en intervju med Filippa Knutsson där hon berättar om hur hon upptäckte att det hon egentligen var rädd för i sitt liv var att bli för stark och för att hennes medarbetare skulle bli överkörda av henne.
När hon såg ett citat från Nelson Mandelas tal då han kom ut från sin långa fängelsevistelse om att det inte är vårt mörker som skrämmer oss mest, utan ljuset, vår inneboende potential, förstod hon att det hon själv gjorde var att försöka dämpa sin egen kraft.
Men det är när vi frigör vår kraft som vi äntligen blir fria och det är också då som andra människor runt omkring kan känna sig fria att släppa loss sin kraft.
Jag har själv funderat mycket på det där och har skrivit ett kapitel om det i boken Lev Livet Levande under rubriken ”Rädslan för att lyckas”. När jag läste om skaparen av klädmärket Filippa K, så började jag fantisera om hur vår värld skulle se ut om vi alla släppte loss vår inneboende kraft. Vad skulle vi kunna åstadkomma då?
Förmodligen skulle vi inte längre tassa runt som katter kring het gröt, utan ha en betydligt rakare kommunikation.
Det i sin tur skulle innebära att missförstånd skulle bli mer undantag än regel och färre meningslösa gräl och kanske till och med krig skulle kunna undvikas.
Det skulle kanske också betyda att vi skulle känna oss mindre hotade av varandra och andra, eftersom vi alla, var och en, skulle veta om vår egen inneboende potential och vara mer nöjda med våra egna liv, eftersom vi skulle leva mer i enlighet med oss själva. Då skulle vi också uppskatta varandra mer och se andra som komplement till det som vi kan bidra med.
Hur som helst kan det aldrig vara fel att försöka släppa loss den inre kraften om det så bara är till nytta och glädje för oss själva.
Cecilie

Konstig konst nu igen!

Den här gången var det en fredskonstnär som ville krossa fårskallar på Luleå- biennalens invigning
Det fick han inte.
Tur att det finns folk som tänker!
Denne så kallade fredskonstnär festade och bråkade senare så att en väktare fick ingripa. Våld mot tjänsteman lyder nu anklagelsen mot "fredskonstnären".

Ibland förstår jag mig verkligen inte på det som kallas konst. För mig blir det bara konstigt, äckligt och rent motbjudande.

Ha en trevlig midsommar och njut av ett äkta konstverk - naturen!

/Kia

Kondomreklam uppmanar till välgörenhetssex

”Gör en god gärning. Skaffa ett ligg.” Jag måste läsa budskapet två gånger för att fatta när uppmaningen på reklamskylten möter mig i mitt närmaste affärscentrum. Först blir jag lite småirriterad, sedan växer ilskan sig starkare.
När jag kommer närmare reklamskylten och läser hela budskapet inser jag att detta är RFSU:s kampanj mot hiv/aids i Zambia. Genom att köpa kondomer stöder man den kampen.
Då blir jag faktiskt lite mindre arg en stund.
Det är klart att det är lovvärt att om man nu ändå ska köpa kondomer, så kan man ju lika gärna passa på att göra en god gärning. Och kondomer är ju dessutom ett obestridligt verktyg i den kampen.
Men blir jag arg igen. Bara tanken på att ha sex för att göra en god gärning känns otroligt märklig. Det är svårt nog med sexualiteten för unga människor i dag. Att dessutom behöva ta ställning till att ha sex för en god gärning, typ välgörenhetssex, verkar heltokigt och är dessutom helt onödigt!
Även om jag som är vuxen förstår att budskapet är till för att skojsa till det lite och provocera lite, är jag inte helt säker på att det är så en 14-åring ser på det. En stor del av identitetsbyggandet sker genom reklambudskapen och hur ska man smälta det här budskapet?
Gör om och gör rätt – RFSU!
Cecilie

Tupplur, tack!

Lite rolig tycker jag själv att jag är. Det är första dagen på mitt ganska långa sommarlov. Så vaknar jag klockan fem över sex på morgonen och har hela huvudet fullt med idéer som jag får lust att skriva ned.
Hela förmiddagen har gått åt till att formulera tankarna och nu känner jag mig visserligen nöjd, men oerhört trött. Som tur är har jag sommarlov, som sagt, och har ju rätt till att bara gå och ta mig en tupplur i hängmattan.
Så får det bli!
Cecilie

En rolig dag

Idag har jag haft en riktigt rolig och lärorik dag. Jag går en retorikkurs på Södertörn, dag hade vi först seminarium där vi skulle redovisa bearbetningar av fabler. Det var mycket underhållande kan jag säga! Vilka härliga kreativa tolkningar och gestaltningar...vi fick oss några goda skratt.

Efter lunch var det föreläsning om memoria.
På det området känner jag verkligen att jag skulle behöva både en hel del kunskap och mycket träning. Stundtals känns det som om minnet är ett såll med mycket grova hål där alltför mycket bara rinner iväg.
Vi fick dock lära oss en minnesteknik där man längs en väg "la" olika saker. Vi fick lära oss att förstärka med drastiska händelser i historien som involverade det vi skulle komma ihåg. Jag med mitt dåliga minne lyckades faktiskt komma ihåg 12 saker på det här sättet!

Så här lyder den lilla historien.
Jag stiger av pendeltåget ner på plattformen som kryllar av långa vita spagettiormar som virvlar runt vristerna på mig. Går in genom glasdörrarna där det rinner en strid ström av varmt kaffe - jag skyddar mig med en gratistidning.
Åker upp för en kladdig, dallrig rulltrappa av marmelad och kommer upp till spärrarna. Där sitter en kines och försöker spruta soya på alla som går förbi.
Jag går bort till bankomaten för att ta ut pengar men det kommer bara en massa frysta gröna ärtor. Jag går till Pressbyrån istället. Det är inrymd i en jättesemla som någon hällt varm mjölk över så där är alldeles kläggigt. Jag går istället mot gångbron. Där blir alla människor förvandlade till vandrande fläskfileer. I kiosken vid bron är allt de säljer gjort av kattmat. Jag åker upp för den långa rulltrappan som är gjord av tvål, det är jobbigt att hålla sig fast där och inte glida av. Berget ovanför är vitpudrat av vetemjöl. Moas både är inklädd i en disktrasa och jag måste göra ett hål för att komma in. I entrén flammar en massa tändstickor upp.

Vad jag lärde mig komma ihåg här var alltså en inköpslista bestående av; spagetti, kaffe, marmelad, soya, ärtor, semla, fläskfilé, kattmat, tvål, vetemjöl, disktrasa, tändstickor.
Skojig övning som jag måste fortsätta leka med! Jag behöver såna här tekniker!
Kia

Snart kan du hitta oss på ett nytt ställe!

Idag har Cecilie och jag varit på Microsoft och träffat Eva Holm, projektledare för INT (Innovativa Lärarnätverket). Eva är en kreativ eldsjäl som brinner för lärande, skapande och konst. Snart lanserar hon den nya sajten på http://www.innovativalarare.se/
Vi har varit kikat på den redan idag och fått ett webbrum. Där kommer vi att bygga upp en informationsbank samt förstås ha interaktiva delar.

Så småningom ska 101 länders ITN lanseras och knytas ihop. Nätverket ska med och genom teknik inspirera och uppmuntra pedagogisk utveckling och samarbete.
I morgon lanseras den första X-bookGuiden Madagascar i webboteket. Vi kollade lite idag och kan verkligen rekommendera att du tar dig en titt imorgon. Det var något nytt och spännande.
Observera att du inte behöver vara lärare för att vara med - huvudsaken är att du är intresserad av lärande!
Själv räknar jag med att detta ska bli kul och lärorikt! Jag ser fram emot att träffa dig/er där för kreativt och givande utbyte.
Kia

Tänk först och förändra sedan!

DN skriver idag om ett moderat förslag om bland annat en andra karensdag som skulle införas i början av sjukperioden. Ytterligare karensdagar skulle sedan införas efter till exempel dag 14 eller dag 90.
I tidningen står också om andra delar i förslaget som att deltidssjukskrivna skulle vara på jobbet hela dagen men jobba i lugnare takt. Hur gör man det på till exempel ett dagis? Ingriper man lite långsammare när ett barn gör något som är farligt? Säger åt barnen att leka sakta och prata sakta eller?
Av egen erfarenhet kan jag säga att när jag jobbade 25% så fanns det ingen möjlighet för mig att klara av att vara där på heltid. När jag hade gjort mina 25 % var jag dödstrött och gick hem och vilade. Likaså när jag blivit så pass frisk att jag kunde arbeta 50%.
Hade jag inte fått gå hem och vila efter den arbetstid jag faktiskt klarade av hade jag aldrig blivit frisk och kunnat arbeta heltid igen.
Det finns ju faktiskt en orsak till att man är deltidssjukskriven!

Sedan håller jag absolut med om att det inte är bra med onödigt lång sjukskrivningstid. Det vet jag också av egen erfarenhet att det inte är bra.
Det första man behöver se över här är ju hur rehabiliteringen fungerar och de byråkratiska processer som stoppar och försenar rehab. Samt förstås hur olika aktörer kan försöka skjuta över ansvar och betalning på någon annan medans den som behöver en åtgärd helt enkelt får vara sjukskriven och vänta.

En bra del i förslag är däremot att ta bort de nivåer på 25, 50 och 75 procent sjukersättning som finns nu. Istället skulle en steglös modell införas och det vore ju mycket bättre för den som är sjuk att till exempel arbeta 20% om det är det man orkar. Istället för att som det är nu i det läget inte få arbeta alls förrän man kan arbeta 25%.

Nog finns det mycket att göra för att minska sjukskrivningarna, lidandet och alla onödiga kostnader som finns nu, men man bör nog fundera över vilka åtgärder som verkligen fungerar.
Kia

Samma förpackning med ett nytt innehåll

En gammal vän har kommit tillbaka in i mitt liv. Det var tjugo år sedan vi umgicks sist, så mycket vatten har runnit under broarna. Det märkliga är att han är sig så lik. På ett sätt känns det som att det inte har hänt någonting, att åren varit snäll mot honom. Det känns välbekant och tryggt. Som jag minns honom, har han alltid varit en god lyssnare. Det är han fortfarande.
På ett annat sätt är det som att träffa en helt ny människa. Jag vet ingenting om hur han har levt sitt liv sedan vi sågs sist. Lite vet jag i och för sig om en del av hans bekantskapskrets, men egentligen inte ändå. Vilka drömmar hade han? Vilka drömmar har han uppfyllt? Vilka besvikelser? Motgångar? Glädjeämnen?
Tiden har gått och vi har båda fyllt våra välbekanta skal med något nytt. En del som syns i rynkor och gråa hår. Men det mesta bär vi inom oss.
Det sa jag till honom också, att det är som att lära känna en helt ny människa. Allt som vi kunde förutsätta om varandra för tjugo år sedan, går inte längre att räkna med. Vi har gjort våra val. Livet har lärt oss en del som fått oss att göra saker annorlunda.
Och det är superspännande att få ta del av det nya innehållet och upptäcka en människa på nytt.
Då tänker jag att det kanske inte är helt fel att även se så på människor vi träffar varje dag. Även om förändringen knappt är märkbar när vi ser varandra ofta, så sker ständigt saker med oss och runt oss som får oss att förändras och ta nya spår.
Det värsta jag vet är när människor förutsätter att jag är som jag alltid har varit. Egentligen inte för att det skulle vara så hemskt, utan för att i verkligheten så har jag omprövat så mycket.
Förhoppningsvis har jag valt vägar som leder mig närmare mig själv. Det är min förhoppning.
Cecilie

Lek gör livet mer levande

I går var det första dagen på sommarlovet och det firade jag och mina döttrar med en heldag på Gröna Lund. Vi hade åkband alla tre, så vi kunde åka tillsammans och det gjorde vi med besked. Fyra gånger i Lustiga huset, åtta gånger Bläckfisken, fyra gånger i lilla Fritt fall, tio gånger veteranbilarna och förutom alla attraktioner som vi åkte en gång som kvasten, flygande mattan och vikingagungan, så avslutade vi besöket med att åka Nyckelpigan typ 17 gånger.
Jag kan verkligen varmt rekommendera att släppa loss barnet inuti och åka loss på ett tivoli eller leka i en lekpark. Att skratta och skrika förskräckt/förtjust är underbart härligt och vad spelar det för roll när alla andra också gör likadant.
Det blev en lång dag. Vi kom dit vid 14 och åkte inte hem förrän 22. Idag känner jag mig trött, men lycklig.
Cecilie

Äntligen sommarlov

Första dagen på sommarlovet. Väckarklockan ringde visserligen. Men jag hade ställt den på nio för att barnen skulle få se sommarlovsmorgon på tv innan planerna för dagen ska sättas i verket.
Hängmattan hänger på uteplatsen i väntan på långa sköna stunder med en bok eller bara kontemplation.
Jobbet för terminen är bakom, bara lite småjox kvar innan kalendern är tom fram till hösten.
Det enda molnet på himlen är just molnen. Det har blivit kyligare idag och solen syns bara nu och då. Samtidigt är det skönt att slippa känna att stranden drar.
Idag ska jag ta mina barn ut på en utflykt som de ännu inte vet vad det är. Förhoppningsvis blir det inte regn, för då blir min överraskning inte så kul.
Dags att fixa frukost och göra matsäck inför den kommande dagen.
Tjoho!
Cecilie

Vad göra när tekniken inte funkar?

Det är då jag inser hur beroende jag är av att det faktiskt SKA fungera. Vad göra när man inte kommer åt mejlen? När man har ärenden att uträtta och det går inte för uppkopplingen fungerar inte?
Jag måste ju säga att modemuppkopplingen jag hade förut var långsam - men det var i alla fall väldigt sällan som den krånglade. De tillfällen när den inte fungerade alls kunde räknas på ena handens fingrar.
Mitt bredband däremot är suveränt när det fungerar. Hej vad det går undan då! Tyvärr är det alltför ofta segt så att jag håller på att bli galen. Eller så blir det som igår - det fungerar inte alls. Och då står jag där och kan ingenting göra.
Nä, tekniken är helt underbar när det fungerar som det ska, då är det snabbt och enkelt. När det inte fungerar så är det verkligen en källa till irritation och trubbel. Blir det bättre med en annan bredbandsleverantör tro? Har hört att det finns dem som är ännu värre (hur det nu kan vara möjligt!)
Kia

Jag längtar efter svalka!

Detta får man nästan inte säga i det här landet men jag gör det ändå: jag gillar inte när det är varmt! De sista dagarna har det varit alldeles för varmt. Solen ligger på vardagsrumsfönstret och väggen hela eftermiddagen och kvällen. Det blir kokhett härinne. Fast jag försöker ordna korsdrag så vill det sig inte. Jag längtar efter lite svalare och gärna regn. Tväremot alla andra tycks det...eller så är det helt enkelt så att sådana önskningar håller man tyst om. Risken är ju annars att bli totalt utbuad. Ja, varsågoda, bua på. Jag vill ändå ha svalka.
Hela jag fungerar så mycket bättre och mår så mycket bättre när temperaturen är lägre. Nog måste det väl vara fler som tycker som jag?
Kia

Läkare för oberoende - bra initiativ!

Igår hade läkare för oberoende en annons i DN. Jag blev verkligen glad när jag läste den. De läkare som stod bakom annonsen är värda en eloge.
De tar upp en rad verkligt viktiga punkter som verkar vara mer eller mindre okända för de flesta men som är viktiga och borde åtgärdas. Exempelvis den alltför nära kopplingen mellan läkare och läkemedelsindustrin. Att läkemedelsföretagen stått för en stor del av läkarnas kompetensutveckling är ju inget annat än skandal tycker jag. Självklart bör de få sin kompetensutveckling av mer objektiva aktörer betalda av arbetsgivaren.
Som läkare för oberoende påpekar: Inget är gratis. Någon, någonstans betalar på något sätt vad det kostar.

Läkare för oberoende arbetar för följande punkter:
- motarbeta kommersiellt grundat sjukliggörande av friska individer.
- Uppmärksamma de konsekvenser av ett beroende av kommersiella intressen kan få för de råd läkaren ger till patienter.
- arbeta för att läkares kompetensutveckling sker oberoende av kommersiella intressen.
- Rikta uppmärksamheten på de skevheter i forskning och rapportering av forskningsresultat, som kommersiell sponsring medför.
- Bidra till en diskussion om hur läkare förvaltar samhällets resurser.
- Bidra till egen öppenhet kring ekonomiska och förskningsmässiga intressekonflikter i sjukvårdsväsendet.
- Att det ska vara självklart att upplysa om egna relevanta intressekonflikter, vid såväl muntliga som skriftliga presentationer.

Varför debatteras inte ovanstående mer? Det ligger ju också verkligen i vårt intresse som patienter att ha en öppen diskussion kring detta. Jag vill kunna lita på min läkare!
Det här är ett initiativ som förtjänar stort stöd och engagemang och något jag kommer att ta reda på mer om. Återkommer då.
Kia

Solen är farlig i för stora doser

Ännu en supervarm dag! I DN
kan man läsa om hur barn får lära sig solvett och hur man ska undvika att få hudcancer. Det här är så klart värt att notera även som vuxen. Jag kände när jag var ute med hunden runt lunchtid att utmattningen var nära, även om vi bara var ute en halvtimme. Men värmen är tryckande och solen tar!
Förutom att det är oerhört hett, så är ozonskiktet tunnare nu är normalt. Därför är det ännu farligare att sola.
Det bästa är alltså att sitta i skuggan med en stor kanna med vatten, med massor av isbitar och kanske en gnutta lime.
Cecilie

Inför tre timmars siesta!

Jag är fullständigt övertygad om att det inte är hälsosamt att arbeta när det är för varmt ute. Åtminstone fungerar inte min hjärna särskilt bra när solen gassar. Om jag någonsin tvivlar över mitt val att arbeta som frilansjournalist, så är det inte vid den här årstiden.
Efter att jag varit en kort sväng till stan idag, så kände jag mig helt däckad. Så sov jag i tre timmar när jag kom hem. Den här plötsliga hettan blir som en chock för hela systemet. Säkert har jag glömt att dricka ordentligt och att inte sitta direkt i solen.
Nu på kvällen känns luften så skön och klar och går att andas igen. Varför inte införa siesta på sommaren?
Cecilie

Snart klar

Det är så härligt, jag var på Lärarhögskolan idag och var med på ett uppsatsseminarium. En trivsam och lärorik tillställning. I övermorgon är det min tur att vara en huvudperson på en sådan tillställning. Först för att försvara min uppsats och sedan för att opponera på en annan.

Jag håller på att förbereda mig nu och det känns som att jag har pejl på det här.
Det ska bli så skönt att få avsluta. Det är faktiskt något jag verkligen gillar. Att kunna bocka av och vara klar. Särskilt när det gäller stora jobb som det här. Dessutom ett jobb jag varit så ensam om. Ibland har jag verkligen känt mig totalt ingrottad i min uppsats och varken vetat ut eller in. Tur att man har handledare!

Nä, det ska verkligen bli skönt att avsluta även om det också känns lite sorgligt. Men det finns så mycket annat som väntar! Nu står ju sommaren och knackar på dörren.
Kom in, jag är redo!
Kia

Att inte höras och synas, är det att inte finnas?

Idag läste jag två väldigt intressanta artiklar i Svenskan undrade om de hör ihop.
Den första jag läste var ingen lyssnar på mig
Och den fick mig att tänka på en rad ur doktor Glas ”Själen ryser för tomrummet”. Det är en rad som bitit sig fast i mig. För i all sin enkelhet blottar den intighetens fasor. Att inte höras är att inte synas…är att inte finnas?
Och där kom kopplingen till artikel två om 600 de självmordsom ska utredas. I den artikeln stod det om en kvinna som sökt hjälp många gånger hos psykiatrin men som inte blivit sedd och hörd. Hon tog till slut sitt liv.

Nu undrar du kanske hur jag kan tycka att de här artiklarna hör ihop? Jo, jag är övertygad om att det är oerhört viktigt att bli sedd och hörd. Blir man det så finns ett stort stöd att klara livets besvärligheter. Sånt som vi alla råkar ut för, sjukdom, svek, död, grubblerier, osäkerhet, att vi gör bort oss, utmaningar och så vidare. Har vi inte stödet kanske det blir onda tanke- och handlingsspiraler som till slut gör oss riktigt sjuka. Jag tror det är en av orsakerna till att så många mår dåligt idag; att vi inte pratar med varandra och att vi inte lyssnar ordentligt.
För ett tag sedan läste jag om någon som trodde det var bra för hjärnan att göra många saker samtidigt. Kanske det, men jag undrar om det är bra för lyssnandet? Hur ofta gör man inte flera saker på en gång och saknar därmed fokus? Man får en bred men väldigt grund uppmärksamhet istället för djup och fokuserad. Eller när samtalet avbryts av annat hela tiden och samtalstråden hela tiden klipps av. Under sådana förutsättningar, vem kan tala om svåra saker, saker som verkligen berör? Det kan i alla fall inte jag.
Att göra flera saker samtidigt och att låta telefonen avbryta samtal är något som blivit vanligare och vanligare. Samtal i lugn och ro är något som blivit allt mer sällsynt. Är det därför så många vill gå till ett proffs och prata? Där får de prata färdigt och får någon som lyssnar helhjärtat, kanske är det enda möjligheten att få någon som verkligen lyssnar?
Kanske kan vi alla bli bättre lyssnare om vi bara saktar in och prioriterar. Om vi tänker oss för och om vi bryr oss om. Då kan vi göra skillnad för våra medmänniskor.
/Kia
PS. Mer resurser till psykiatrin så att de får tid och ork att lyssna på dem som söker hjälp!

En andningspaus

Det har verkligen varit mycket på sistone. Racet med att få in uppsatsen var stressande och jag känner att det är dags att ta det lite lugnt. När jag skulle logga in här skrev jag LevLovetlevande, kan det betyda något kanske?
Ja, men visst, jag längtar efter lite lov och att ta det lugnt och det ska jag göra idag.
Imorse var jag på gymmet och tränade så svetten rann. Det är min idé om en perfekt början på dagen för sedan mår jag såååå bra! Det är underbart att ta i ordentligt, och ta ut sig ordentligt. Det allra bästa är nästan att återhämtningen går så fort när man är vältränad och att jag blir så pigg och glad av det.
Strax ska jag mecka iordning en sallad och efter maten ska jag sätta mig ute på balkongen och läsa en deckare och bara filosofera. Det är precis vad jag behöver och vad jag tänker ge mig med gott samvete. För några år sedan hade jag inte kunnat unna mig det eftersom jag har så mycket som behöver göras. Då hade jag resonerat så som så att jag måste göra allt jobb först och vila kunde jag göra sedan. Nu vet jag att jag behöver vila först för att kunna göra jobbet bra.
Ett helt annat sätt att se saken som jag mår mycket bättre av.
Så nu ska jag sätta igång och njuta och hoppas att du gör detsamma!
Kia

Lev livet idag

Att ha hittat tillbaka till arbetslivet igen efter att ha varit sjukskriven länge, innebär inte att alla prövningar därmed är slut. Att man nu är vaccinerad mot motgångar i livet. Att det aldrig mer kommer att inträffa att något händer som kommer att påverka livet så till den milda grad att det är svårt att tackla det.
Tyvärr så är jag en typisk projektmänniska. Jag tycker att när jag gör något så gör jag det en gång för alla, och sen tycker jag att jag inte mer behöver befatta mig med det. Nu går det upp för mig en och annan gång att livet inte riktigt ser ut så. Nya problem dyker upp ständigt och kanske till och med av liknande karaktär som dem jag just tagit mig igenom. Som envisa ogräs, eller som gräs som växer alltför snabbt.
Skillnaden nu är att jag idag har fler verktyg att använda mig av när krisen är framme. Jag låter mig inte sjunka så djupt eller låter det gå så långt så att det kväver mig. Jag utgår ifrån att livet går vidare, trots allt.
Att ta sig igenom svåra situationer är smärtsamt. Men det är en del av livet och därmed något vi inte kan komma ifrån. För somliga verkar det enklare, men jag tror egentligen att vi alla får vår skopa av sleven med svårigheter.
Att leva livet levande innebär att inte vara lika rädd för att möta det som är svårt, att få kraft att ta sig igenom och senare lämna somligt bakom sig med ny energi.
Varför inte börja idag!
Cecilie