Kungen, Kamprad och jag

En av drömmarna jag hade när jag började arbeta som frilansjournalist, var att själv kunna bestämma över min arbetstid och vilka jobb jag skulle göra. Jag tänkte att jag kunde hämta barnen tidigare. Jag tänkte att jag bara skulle göra saker jag tycker är kul.
Faktum är att det har blivit ungefär - inte exakt – så som jag drömde om.
Det jag inte hade räknat med var att det ibland krävs att man jobbar mycket. Att stor del av arbetstiden, åtminstone tidvis, kan bli förlagd till nattetid, eftersom jag hämtar barnen tidigare från skolan. Att jobb som man bokar in långt i förväg, kan infalla samtidigt som den första vårdagen och att det är 23 grader varmt.
Under de senaste dagarna måste jag säga att det varit precis så där fantastiskt, roligt och intressant som jag drömde om. Igår var jag på slottet på ett scoutseminarium och fick träffa massor av intressanta människor: Kungen, Ingvar Kamprad, Ebba Lindsö och massor av andra. Utanför var det en fantastisk dag, som jag då i och för sig missade. Men det fanns nog ingen annanstans jag ville vara igår.
Och idag, dagen efter, skiner solen fortfarande och det enda jag har inbokat är en trevlig lunch som jag ser fram emot.
Oftast är det ändå hårt arbete som gäller. Men då är det bra att ha i ryggen att jag gör det jag vill göra och jag bestämmer själv om jag ska säga ja eller nej.
Ha en underbar helg!
Cecilie

Värmen är här!

Idag är en dag då jag gärna skulle vilja släppa jobbet, trots att det just i dag kommer att bli extra kul, tror jag. För just i dag ska det bli 25 grader och sol och då vill jag bara vara ute och gräva i min trädgård som jag håller på att anlägga.
Redan för flera veckor sedan gjorde jag och döttrarna upp en plan för hur trädgården ska se ut och nu börjar det bli dags att verkställa den planen.
Trädgårdsgrodan är inköpt och pallkragarna som vi ska ordna till som odlingsplätter. Nu är det bara grus, gräs och inte minst växter kvar. Så jag vet vad jag ska göra i helgen.
Och jag kan nästan inte bärga mig!
Cecilie

Drömmer du också om att ha ett "vanligt jobb"?

Den senaste veckan har jag träffat flera stycken som säger att ”om jag hade ett helt vanligt jobb, så skulle det vara mycket enklare” och ”om jag bara kunde ha ett arbete som jag inte tog med mig hem”.
Jag fnissar lite försynt eftersom jag dels känner igen mig i formuleringarna och dels för att jag vet att det inte är möjligt. I alla fall inte för de personer som uttalar de här orden. Vissa människor är bara såna att de måste styra och ställa och ändra på saker så fort de kommer till en arbetsplats. De har föreställt sig att de ska vara lite laid back och ta dagen som den kommer. Men så fort de får chansen ser de möjligheter och brister som går att göra något åt.
Att ta med sig jobbet hem har fått en negativ klang och jag håller med om att det vore idealiskt om man kunde skilja på arbete och fritid på ett mer effektivt sätt. Men samtidigt tror jag att det finns människor som verkligen inte engagerar sig mer i jobbet än när de är där – och det är inget fel med det – och så finns de dem som bara inte kan hålla tankar och fingrar borta.
Nummer ett för att ta reda på sin egen drivkraft och roll i en arbetsgemenskap och arbetssituation är att få självinsikt. Göra en plan över hur man brukar agera i liknande situationer och försöka identifiera sitt eget mönster. Efter den analysen kan man börja fundera över varför man gör som man gör. Är det en drivkraft, eller känner man sig tvingad? Om man kommer fram till att jobbet tar för mycket tid och energi och att man allt oftare drömmer om att få ha ett ”vanligt jobb”, så kanske det är dags att skapa rutiner för att ”släppa” jobbet när man går därifrån – eller som i mitt fall, när jag ska släcka ned datorn och sluta jobba.
Jag tror inte att lösningen alltid behöver vara att byta bransch eller arbetsuppgifter.
Fundera över idag vilka drivkrafter du har.
Cecilie

Jag gjorde det igen!

Tänk att jag inte kunde låta bli idag heller. Jag skulle bara gå förbi bibblan och lämna tillbaka några böcker, det var absolut inte meningen att jag skulle låna några nya. Dels har jag fyra-fem deckare och romaner liggande olästa och dels har jag ju en hel trave litteratur till min uppsats att hålla ordning på så mer böcker hade jag egentligen inget behov av alls.
Ändå kunde inte låta bli.
"Jag ska bara titta lite vad som finns"
Jo, jo har jag sagt det förut eller...
Mycket riktigt så slutade det med att jag hittade fyra nya böcker som verkar väldig läsvärda.
Ska snart krypa ner i soffan med en av de nya " I terrorns skugga" av McDermid. En högtidsstund väntar.
Ibland är det bra att vara lättlurad. ;)
Kia

Seeeegbaaaaaand

Det är inte så länge sedan jag bytte från modem till bredband, ungefär ett halvår. På detta halvår vet jag inte hur många gånger det har seeegaaat sig fram och det är som att gå i ett träsk. Det rör sig knappt framåt.
När det funkar är det suveränt och en riktig välsignelse när det gäller att ladda ner filmsnuttar och annat stort.
Men när det alltsom oftast är segt blir jag galen. Imorse kom jag inte åt min mejl, vem har tid och ork att vänta 5 min för att en sida ska laddas? Inte jag kan jag säga.
I det läget märks det verkligen hur beroende jag är av att tekniken ska funka och hur stressande och irriterande det är när den inte gör det.
Man blir ju så maktlös för vad kan jag göra åt det?
Mejla leverantören och klaga funkar ju inte.
Ringa och klaga funkar inte heller för då får jag sitta i telefonkö så länge att jag bara blir ÄNNU mer frustrerad och förbannad.
Så hur jag än vrider och vänder på det så sitter jag där med skägget i brevlådan. Orkar jag ens ta reda på vad annat i leverantörsväg jag har att välja på? Och är de bättre? Vet ej. Men irriterad är jag.
Kia

Våga vittna?!

DN skriver idag om att ett vittne till mord blivit misshandlad och hotad. Trots att hon nu ligger på sjukhus tänker hon vittna. Heder åt henne som lyssnar på samvetet trots att hon måste vara rädd! Jag beundrar verkligen hennes mod.

Jag tycker det ofta stått i tidningarna på sistone om att människor inte vill vittna, att hoten mot vittnen och deras familjer har ökat.
Vad gör samhället? Vad får vittnena för stöd och skydd? Inte mycket verkar det som när man läser om det. Om vi ska ha ett fritt och tryggt samhälle så måste ju människor våga vittna.
Varför fick den här kvinnan inget skydd trots att hon hade blivit hotad och trots att den hotbilden borde tas på allvar?

Det är inte konstigt att vittnen inte framträder eller ändrar vittnesmål under de här premisserna. Vem vill bli sönderslagen eller se sina nära och kära brutalt misshandlade? "Bara" hot räcker säkert för att rasera trygghet och sinnesfrid, för att skapa en gnagande oro för att de ska bli verklighet.

Det borde vara en självklarhet att värna vittnen! Dessutom borde övergrepp i rättssak ses som oerhört allvarligt och bestraffas hårt.

Värna vittnena!
Kia

Tillåt inte andra att bestämma över ditt liv

Kränkande och stötande. Det är ord som jag ofta uppfattar i dagens mediabrus. Trots att vi blir överösta av information och bilder, så tycks det som att vissa saker känns mer stötande än andra. Andras åsikter, till exempel, kan kännas stötande.
En sån sak är uppe till debatt just nu. En hotellkund hittade en bibel på sitt hotellrum på Scandic och reagerade med att skicka ett brev till hotellets ledning. Han hade funnit det stötande att hitta en bibel, rent av kränkande.
Hotellets ledning ansåg att det var omodernt med biblar och valde därför att tillmötesgå sin kund och ta bort alla biblar på hotellkedjans 130 hotell i tio länder.
Men nu har det blivit debatt av saken i bland annat SVD. Och många svenskar, bland annat debattören och journalisten Göran Skytte har lagt in sitt veto och tänker bojkotta Scandic om inte biblarna får ligga kvar.
Det här tycker jag är ett utmärkt exempel på att sätta ned foten och inte bara utöva konsumentmakt, men också att påverka utvecklingen. Det räcker tydligen med att skriva ett brev, eller en debattartikel, för att det ska ske en förändring.
Det som oroar mig är när hotellets ledning i det här fallet, inte tycks ha någon egen uppfattning från början. Att de helt och hållet låter sig styras av EN brevskrivare och börjar se på sig själva och kommer fram till att det nog är omodernt att ha biblar på rummet.
Att inte ha en egen uppfattning leder ofta till att man låter andra bestämma över sitt liv och låter sig vara som ett rö för vinden.
Min uppfattning är att vi behöver ha en stor tolerans i en demokrati för andra människors uppfattningar. Allt går naturligtvis inte att acceptera, att inte reagera på det som är fel är absolut inte önskvärt.
Jag är orolig över ett samhälle där människor inte vågar säga sin mening i rädsla för att verka omoderna. Jag är orolig över ett samhälle där en slags uppfattningar verkar vara de korrekta och att vi ska styras av minsta motståndets lag. Jag är orolig över att vi ska anpassa vårt samhälle till våra minsta gemensamma nämnare och förbjuda allt annat. Då kommer likgiltigheten att segra.
Cecilie

Alla människor en möjlighet

I Spanarna för ett par veckor sedan i Sveriges Radios P1 handlade Calle Norléns spaning om hur vi går allt mer mot en humorlös framtid. Detta apropå att Sveriges stamningsföreningars riksförbund reagerat mot hur Robert Gustafsson framställde en stammare i humorprogrammet Hjälp där Stina Ekblads rollfigur Jeanette ska försöka hjälpa ett antal udda figurer att få hjälp med sina problem.
Ordföranden för SSR, Anita S. Blom, kontaktade Robert Gustafsson för att påpeka att det är helt okej att skämta om sitt eget funktionshinder, men inte med andras. Och speciellt inte då stammare redan är en utsatt grupp.
Calle Norléns spaning i P1 gick ut på att man visst borde kunna skoja om stammare och att riksförbundet hade vunnit på att i stället uppmärksamma personer som Orup, Marilyn Monroe och andra kända personer som har funktionsnedsättningen men som uppenbarligen lyckas bra i alla fall. Att istället för att gå till attack, rida på uppmärksamhetsvågen, så att säga.
Hans medspanare, Göran Everdahl, påpekade att det kanske inte är så lyckligt att skoja om funktionshinder om det är det enda som uppmärksammas kring stamning, till exempel, under långa, långa tider.
Nu har DN en serie om stamning som tar upp olika aspekter på en funktionsnedsättning som en procent av Sveriges vuxna befolkning och fyra procent av barnen har.
I dag berättar Kenneth Hjelm om hur han när han på 1960-talet var 19 år och inte fick bli pilot på grund av stamningen. Något han sörjt i hela sitt liv sedan dess. Nu provar han en ny metod för att bli kvitt stamningen, men pilot blir han ju inte nu heller på grund av sin ålder.
Efter denna långa inledning och introduktion till problemet skulle jag vilja börja med att slå fast att det absolut är positivt att få läsa och se mer av människor med olika funktionsnedsättningar.
När DN skriver om stamning, kan jag inte tycka att det är annat än bra att denna grupp uppmärksammas. Ändå kan jag tycka att en hel serie om en funktionsnedsättning inte bara skapar förståelse. Det gör också att de här personerna ses som undantag från den övriga befolkningen. De blir intervjuade för att de stammar och vilka problem det för med sig.
Kanske är det så att vi fortfarande inte är mogna för att inkludera alla till ett ”vi”. Att det fortfarande finns ett behov av ett ”vi” och ”dom”. Att ”vi” har ett behov av att få skratta åt ”dom”. Att ”vi” måste få känna oss mer integrerade än ”dom”.
Hjälp! Spanarna och DN har under bara de senaste veckorna uppmärksammat en grupp i samhället. De har uppmärksammat det som ett problem.
När ska vi börja se alla människor som en möjlighet?
Cecilie

Lev livet som DU vill

Går det egentligen att lita på vetenskapen. Den frågan känns aktuell att damma av nu sedan artikeln i DN avslöjar att en vetenskaplig upptäckt, som de själva berättat om, egentligen bara var fusk. Forskaren som gjort experimenten hade troligen känt en oerhörd press att prestera något, kanske för att senare få jobb i sitt hemland Kina, och fallit för frestelsen att manipulera resultaten av forskningen.
En hemsk misstanke väcks i mitt inre, tänk om det är den nuvarande forskaren, som upptäckte den tidigare forskarens fusk, som bara vill misskreditera sin föregångare?
Man vet inte så noga om saker man inte känner till. Vi har ofta bara att förlita oss på ett antal experter som beskriver verkligheten för oss. Inte sällan blir det en bekräftelse av vad vi redan känner till, eller kunde ana. Ibland sker rena revolutioner.
Vi bygger våra liv och våra livsval utifrån forskning och rön. Och vi vet inte ens om det är sant!
Desto större anledning att försöka att så långt som det går bygga sitt liv och sina föreställningar utifrån sin egen kunskap och erfarenhet. Jag menar inte att vi helt ska sluta upp med att lita på varandra. Det vore förskräckligt.
Men jag menar att när det gäller beslut om vårt sätt att leva och andra viktiga val som vi gör i vardagen, så måste avgörandet finnas i oss själva. Det är värt att ta sig tiden att lyssna inåt och hitta våra egna svar.
Om vi verkligen lever vårt liv som vi vill själva, så blir andras svek inte lika sårande.
Cecilie

En gammal fälla att ramla ner i

Efter en intensiv och intressant dag sitter jag nu här och är trött och hungrig. Hjärnan skriker som förr: Gå och köp godis - då blir du pigg!
Pigg behöver jag bli för jag ska gå på introduktionskurs för volontärer på Ersta ikväll, något jag sett fram emot länge.
Det låter nämligen som om det kommer att bli lärorikt och kul. Dessutom kommer jag ju att träffa en massa människor för första gången och vill ju gärna göra åtminstone ett hyfsat intryck.

Att gäspa käken ur led och se allmänt tom och blank ut ger knappast bilden av en intressant person. Intrycket blir kanske mer av trött kossa?
Nåväl, lösningen på det här dilemmat heter knappast "Stor godispåse" fastän min hjärna vrålar det om och om igen.
Det är ju bara korkat för då åker blodsockret berg och dalbana och jag kommer att bli ÄNNU tröttare - om det nu kan vara möjligt.

Ändå är godisropen så förföriska...

Men jag får väl visa mig själv att jag lärt något. Nu ska jag ut i köket och fixa ordning något nyttigare och mer mättande innan jag går iväg till mötet.

Förnuftet har segrat mot gamla dumma vanor!
Kia

Jobb för förtidspensionär ska löna sig?

Idag skriver DN om vårpropositionen. Bland annant "Det ska löna sig för förtidspensionärer att arbeta" .

Jo, jag tror också att det finns dom som kan utföra visst arbete fast de är förtidspensionärer. Om de får utföra det under vissa förutsättningar. Kanske långsammare än vad andra skulle göra, kanske måste de ha absolut lugn och ro runt omkring när de utför arbetet och så vidare.
Så under väldigt speciella villkor tror jag många kan och vill utföra arbete. Kanske främst för att få vara en del i ett sammanhang, för att få social tillhörighet och kontakt. Till sjukdom och allt som det för med sig kommer ju också ofta utanförskap och ensamhet vilket inte gör människor friskare.

Självklart är bättre ekonomisk standard också en morot särskilt med tanke på hur dåligt ställt många med sjukbidrag har det.
MEN vilka arbetsgivare ställer upp med de förutsättningar som behöver finnas? Inte många! Handikappet behöver ju inte vara stort för att man ska bli ratad på arbetsmarknaden.

Det ska nog mycket mera till för att få rätsida på det här.
En förändrad människo- och samhällssyn kanske?
Kia

Helsjukt för hundan!

Hade artikeln i DN varit publicerad på första april så hade jag inte tvekat ett ögonblick - jag hade sett den som dagens aprilskämt. Tyvärr var det inte så. Tyvärr är världen så sjuk att ett läkemedelsbolag har tagit fram prozac för hundar! Så att de inte ska gnälla, skälla eller tugga sönder något när de blir lämnade ensamma... Men hallå! Hundar är liksom människor flockdjur, de behöver sällskap.
Den som funderar på att medicinera sin hund med antidepressiva kanske skulle börja fundera på om hunden kan få det bättre någon annanstans? De kanske kan ha en leksakshund istället för att vanvårda en riktigt hund?
Man upphör aldrig att förvånas!
Kia

Nu fåglarna är det vår!

Den här fredagen har verkligen gått i vårens tecken. Frukost och lunch i det fria. Sen till plantskolan för att inhandla krukor och frön som ska sås i trädgården. Och olja för utemöblerna.
Sen när vi kom hem igen var det som att det fanns energi till precis vad som helst. Grannarna var ute och åt middag, spankulerade i sina trädgårdar och pratade över staketen.
Utemöblerna blev oljade. Frön som ska förgro hamnade i odlingsbriketter. Och tiden gick lite väl fort. Först nu, när klockan är över åtta, kom jag på att jag kanske borde laga middag. Inte för att det gått någon nöd på oss – vi har ju ätit glass!
Cecilie

Sjukintyg från första dagen?

DN skriver idag om det nya lagförslaget som ger arbetsgivarna rätt att kräva läkarintyg från första sjukdagen. Lämnar arbetstagaren inte in något intyg behöver arbetsgivaren inte betala ut någon sjukersättning.

Jag kan ju förstå tankegångarna bakom förslaget, att man ska skärpa kontrollen och stävja fusket. Och visst, det är bra att göra det svårare för de fuskare som finns MEN inte för alla vanliga hederliga människor.

Tänk på till exempel lågbetalda barnskötare och undersköterskor. Människor som faktiskt SKA stanna hemma när de blir förkylda för att inte smitta dem de tar hand om. Jobbar man på förskola kan man dessutom råka ut för många smittor av olika slag och vara sjuk ofta av helt naturliga skäl.
Ska man förutom att man förlorar en karensdag varje gång betala 140 kr? Det blir en stor utgift för en liten inkomst!

Dessutom ska vi väl inte glömma att det redan är svårt att få tid hos läkaren. Hur kommer det att se ut om alla ska ränna iväg och få sjukintyg varje gång de är sjuka? Hur mycket onödig smitta kommer att finnas på vårdcentralerna? Hur många extra läkare kommer att krävas och var ska vi få tag idem? Importera från andra länder där de egentligen behövs till viktigare arbete - ja typ bota allvarligt sjuka och så - för att de ska sitta här och skriva sjukintyg?

Nä, släng det förslaget i malpåsen!
Kia

För alla som "bara" står ut

Jag har blivit så trött på att läsa framgångshistorier i tidningen att jag nästan vill kräkas. Det verkar som att vissa människor är predestinerade att lyckas, att de bara råkade bli födda som fula ankungar, men sedan en morgon vaknat upp till vackra svanar.
Jag är säker på att de som blivit intervjuade inte ställer upp på den förenklingen själva. Tror att det i de allra flesta fall ligger hårt arbete bakom varje framgång. Även om det finns talang och att det kan vara svårt att hitta rätt forum för att få bejaka och låta den blomma ut, så krävs det också träning, kontakter och en stor portion mod.
Sen är jag också trött på att det bara är de som lyckas som vi får träffa. Okej, jag vet att jag helt klart bidrar till mediabilden. Men det vore intressant att också få språkas med dem som bara kommit halva vägen. Och med dem som kanske inte ens har ambitionen att nå toppen.
Vi är alla vinnare bara genom att en gång ha blivit födda. Att ta sig igenom livet är en resa som är nog i sig. Alla människor vi stöter på på vägen och allt vi får uppleva, är bonus!
Det ligger i den mänskliga naturen, jag vet, att vara nyfikna på varandra, att jämföra sig med andra. Och vi älskar att lyssna på och läsa om andra människors framgång (eller nederlag).
Jag vill ändå slå ett slag för alla som ”bara” står ut och håller sig över ytan.
För där finns det mycket arbete och självbehärskning att lära av!
Cecilie

En oväntat hektisk påsk

Mitt påsklov har inte alls blivit som jag hade tänkt mig. I min fantasi föreställde jag mig hur jag skulle sova länge på morgnarna och bara läsa och äta praliner. Men så har det hittills inte alls blivit. Jag har vaknat vid sju, i och för sig lite senare än jag brukar, men ändå! Jag har inte läst mer än en bok och det gjorde jag redan i fredags. Då låg jag i och för sig hela dagen i sängen och åt visst lite praliner också. Men sen dess har det varit fullt ös!
Min dotter har haft fest och det är ju lite att fixa med när man hyrt lokal och ska ta emot gäster. Städa efteråt och så där.
Påskmiddag med familjen. Supertrevligt, men det ska städas innan, fixas med maten och vid niotiden på kvällen var jag rätt så trött!
Swop, sa det, så var helgen över, så ska jag ju bara jobba lite grann i ett par dagar innan ledigheten åter tar vid.
Men i går morse var jag något alldeles otroligt ledig. Så att det kändes, faktiskt. Jag har samlat på mig en hel del skräp på tomten. Så när jag fick en lapp i brevlådan där en firma erbjöd sig att frakta bort skräpet till en rimlig peng, tänkte jag ”bra affärsidé” så kastade jag mig på telefonen. I går såg jag nöjt på medan killarna jobbade och jag bara tittade på och tänkte: Det där kunde ha varit jag!
Cecilie

Tips! I kväll föreläser Christina Doctare på ABF!

I kväll klockan sex föreläser Christina Doctare i ABF huset, Sveavägen 41. Inträde 50 kr. Titeln på föredraget är:
Vägen till hälsa - det bästa av väst och det största av öst.

Christina Doctare menar att vi borde ta det bästa delarna av de olika systemen och integrera dem. Hon poängterar att människan måste ses som en helhet - det är en nödvändig förutsättning för läkande och hälsa.

Jag har redan hört henne föreläsa i ämnet men kommer nog gå dit ändå. Christina Doctare är en duktig föreläsare och ämnet väldigt intressant.
Jag tror det är som ovan många människor här i Sverige vill att vården ska vara, men så fungerar det oftast inte. Många läkare fnyser åt integrativ medicin utan att kunna se några fördelar alls.

Själv är jag helt övertygad om att både samhället och individen skulle tjäna på en integrativ vård. På köptet skulle vi få en hälsosammare och mänskligare värld eftersom den österländska medicinen jobbar förebyggande och med helhetssyn där alla dimensioner av att vara människa beaktas.

Nu skulle jag kunna sväva iväg i långa utläggningar men vad jag egentligen ville göra med det här blogginlägget var ju att tipsa om föreläsningen.
Så gå dit! Lyssna och tänk till; hur vill du leva? Hur vill du få hjälp om du blir sjuk? Vilka alternativ ska vi ha?
/Kia

Annandag påsk

...och här sitter jag och borde egentligen skriva på min uppsats eftersom jag ska skicka in till handledaren imorgon. Fast det känns lite trögt. Min inre latmask viskar förföriskt att jag borde unna mig påskledighet, att jag behöver det. Priset för det vore att gå upp innan gryningen imorgon och skriva som sjutton. Jag kan faktiskt inte ens lura mig själv om att det skulle funka. Jag vet ju precis att på morgonen behöver jag starta lite lugnt med kaffe och tidning som grund för en tallrik yoghurt, frukt och müsli. Inte kommer det att bli så mycket skrivet så tidigt på morgonen inte!
Nä, jag får helt enkelt ta mig i kragen och göra det idag. När jag väl kör igång är det ju roligt. Det är den där förbaskade startsträckan som är så jobbig. Bara det att baxa iväg mig till datorn är en bedrift, för att inte då tala om att låta bli att surfa, mejla, blogga och allt annat jag kan göra istället för att skriva uppsats.
Delvis är det nog en liten protest inför all formalia som hör till en uppsats; jag trivs alldeles för bra med att göra som jag vill och gillar inte att behöva följa mallar. Fast när det gäller uppsatsen har jag ju inget val, det är helt enkelt bara att följa reglerna, annars blir jag ju underkänd. Det vill jag ju inte, och jag vill inte försena min examen för i juni vill jag vara klar. Att hålla på och harva med en massa restarbete över sommaren är ju ingen hit direkt...

Jaha, då var jag redo och färdigpeppad för att köra igång med uppsatsskrivandet. När konsekvensanalysen vid olika val är klar så finns det ju egentligen inga val. Det är verkligen skönt att ta det lugnt och tänka igenom saker och ting ibland. Då slipper jag de tråkiga överraskningarna som inte ens borde vara överrraskningar men som ändå ibland blir det.

Kia

Klimatrapporten - en dyster läsning

Så har då klimatrapporten från FN:s klimatpanel IPCC kommit och DN skriver om den idag. En dyster läsning.
"...2.500 forskare runt om i världen, slår i sin andra delrapport fast att människans påverkan på naturen genom utsläpp av växthusgaser redan har gett kraftiga effekter på jordklotet. Det handlar om fler översvämningar, mer extrem torka, djurarter som flyttar och glaciärer som smälter."

Det är människor i de fattigaste delarna av världen som drabbas mest. Fast det är vi här i väst som står för den värsta överkonsumtionen och de värsta utsläppen. Vi förbrukar mest och värst.

Naturligtvis måste beslut tas på hög nivå i samhället och både morötter och piska tas fram för att hejda den här utvecklingen. Det måste dessutom ske snabbt.

Men låt oss inte glömma det ansvar vi alla har.

Som liten individ i en stor värld är det lätt att känna sig maktlös och tro att vad jag gör inte spelar någon roll.

Tänker vi alla så är världen förlorad.

Hjälps vi åt och bidrar med det vi kan så kan vår sammanlagda insats bli en ENORM skillnad.
Så vad gör just du för att leva klimatvänligt?
/Kia

Låt Långfredagen vara lång

Jag kommer fortfarande ihåg hur lång Långfredagen kändes när jag var liten. Det var alltid förebådande av regn i luften. Ingen tycktes vara ute i villaträdgårdarna för att fixa med något. Glassbilarna var tysta den här dagen. Och det fanns helt enkelt ingenting att göra.
Jag minns hur jag och min kompis till nöds kunde gå ut och sparka lite i gruset. Helt säkert att snön hade försvunnit var det aldrig. Men hade vi tur kluckade det av smältvatten och vi kunde gå på upptäcksfärd i jakt på vaknande småkryp i skogen.
Idag är känslan en annan. Jag vet att varje livsmedelsbutik har öppet som vanligt, att jag kan gå till någon stormarknad eller galleria för att köpa allt jag vill ha. Pizzerior och restauranger är öppna. Och byggmarknader. Jag hör dunkandet från grannens hammare. Och glassbilen kör sin runda som vanligt.
Det är som att det är som vilken fredag som helst på året. Att det inte spelar någon som helst roll att Jesus blev uppspikad på ett kors för tvåtusen år sedan. Att det inte finns någon anledning att bry sig om det på något speciellt sätt. Om det ens är någon som kommer ihåg att det är därför Långfredagen är röd i almanackan.
Men jag vet att det är därför. Jag har valt att strunta i kommersen idag. Istället njuter jag av att det inte förebådas regn. Jag vet att jag kan göra precis vad jag vill. Men jag låter bli och låter den här dagen bli en dag av vila och eftertanke.
Det är den största formen av frihet, den att veta om att jag är fri att välja att göra precis vad jag vill, men låta bli!
Cecilie

Påska in kroppen

Det är konstigt hur kroppen själv ställer in sig på att ”nu är det helg”. Jag känner i varje por och muskel att det är dags att vila och njuta av påskledigheten. Under ett bra tag nu har dagarna varit fulltecknade med möten och arbete. Sen har helgerna varit fulla med födelsedagsfirande och skoj. Och visst har det varit trevligt, intressant och mysigt.
Men efter det tempot är det dags att varva ned ett slag och bara vila och göra så lite som möjligt.
Faktum är att jag ska vara ledig en hel vecka, (med undantag för någon dag) och bara göra kul saker med barnen.
Framför allt ska jag sova ut på morgnarna, ta långa promenader med hunden och läsa spännande romaner. Och så vill jag verkligen jobba lite i trädgården. Och fixa en påskmiddag med familjen.
Men just idag är det en arbetsdag, som i och för sig slutar på hälften. Och den tänker jag disponera på bästa sätt så att jag verkligen kan känna mig ledig sen.
Cecilie

Stressmottagningen på KI räddad!

I dagens DN finns en liten notis om att Stressmottagningen på KI nu är räddad.
Den blir landstingsfinansierad och därmed kan husläkaren skicka remiss direkt dit redan när patienten söker för stress första gången.
Ju fortare man får specialisthjälp desto bättre anser jag. Allför många har fått gå utan andra åtgärder än sjukskrivning och medicinering, eller rentav bara det sistnämnda allför länge Så länge att symtomen bara blir fler och värre. Bättre är ju att de får hjälp på ett tidigt stadium för att undvika långa sjukskrivningar och allvarlig sjukdom.
När Stressmottagningen blir landstingsfinansierad redovisas kanske också forskningsresultaten mer detaljerat? Det tror jag skulle vara till fördel för alla.
Kia

Jag har en hund som lyder

Igår var jag och min yngsta dotter på hundkurs, allmänlydnad, där hunden ska lära sig sitta, ligga och komma när man ropar.
”Ha”, tänkte jag. Hunden Fluff är nämligen fyra år och även om han inte är större än en dvärgpudel så tycker han att det är HAN som bestämmer. Och han tycker att det är helt SJÄLVKLART.
Så därför tänkte jag: ”Ha, det kommer aldrig att gå. Stackars min lilla dotter, vad hon kommer att kämpa förgäves.”
Allt det där sa jag så klart inte till henne. Och hade jag gjort det hade jag tvingats äta upp min hatt.
Meningen är att det är min dotter som ska få hunden att lyda, så jag passade på att ta en härlig promenad i solskenet. Faktiskt också för att hålla värmen. Det var iskallt igår!
När jag kom tillbaka efter en timme, såg jag till min förvåning hur min dotter släppte lös hunden, hur han lycklig och sprallig sprang tio varv runt den stora gräsmattan. Men när hon gav ett tecken kom han lydigt fram till henne, satte sig och såg förväntansfullt på henne.
”Har jag varit duktig nu”, liksom.
Så kom hundtränaren fram och sa att det är ”klickträningens” förtjänst. För dig som är oinsatt (en skara jag själv tillhörde innan gårdagen) så går klickträningen ut på att man klickar med en mojäng när hunden har gjort något bra och belönar med godis. Effekten blir som Pavlovs hundar, du vet, att man nöter in ett beteende man vill ha och struntar i hunden om den gör saker som man inte vill att den ska göra.
”Jaha”, sa jag.
Och hundtränaren hade minsann gjort ett experiment på människor (jag blev faktiskt lite nervös när hon sa det. Man får väl inte experimentera med människor hur som helst!) där en väninna fått gå in i ett rum och skulle ställa i ordning något speciellt i rummet och hundtränaren hade klickat när hon gjorde något bra och ignorerat henne när hon gjorde något annatl.
”Jo, jo”, sa jag.
Hur som helst så har min fyraåriga blandrashund Fluff blivit en hund som lyder. Och det trodde jag aldrig skulle gå!
Cecilie

Tänderna hör faktiskt till kroppen!

Ja själv har jag ju alltid varit övertygad om att så är fallet och undrat varför tandvård inte ingår i sjukvården. Nu har en undersökning visat att allvarlig tandlossning trefaldigar risken för en för tidig död.
DN skriver att 3000 personer följdes under 16 år och forskarna fann ett klart samband mellan för tidig död och dålig munhälsa. Hur sambandet ser ut vet man dock inte än.

Det ruskiga är att det inte bara handlar om ett par år mindre livstid utan mycket, mycket mer än så. När personerna avled var de i snitt 47 år gamla. Kvinnorna som avled hade en förväntad ytterligare livslängd på drygt 36 år och männen på 31 år!

En god tandhälsa bör inte vara avhängigt en god ekonomi, det är något så grundläggande, precis som sjukvård, att samhället borde vara mer aktivt anser jag.

Sedan ska man självklart inte glömma individens ansvar!
Vi har ju alla ett ansvar att själva ta hand om oss men vi behöver också hjälp från experter att få veta hur. Alla tandläkare tar till exempel inte upp det här med tandtråd och tandstickor vilket jag tycker att de borde.
Kia

Vi är mer än bara statistik

Kan inte låta bli att bli gramse när jag läser DN idag om att Försäkringskassan ser ett trendbrott när det gäller sambandet mellan arbetslöshet och sjukskrivning och att generaldirektören Curt Malmborg ger äran åt Försäkringskassans skärpta tillämpning av lagarna.
Bakom den skärpta tillämpningen finns också människor som mår oerhört dåligt och som bedömts av läkare som så pass sjuka att de inte kan arbeta. Men Försäkringskassan har bedömt dem som så friska att de visst kan arbeta – ibland tre månader efteråt.
Jag har nära bekanta som varit hemma och sjuka i månader med antidepressiva och samtalsterapi. De har skuldsatt sig i väntan på ett beslut från Försäkringskassan och sedan fått avslag.
Jag är övertygad om att människor inte alls är friskare nu sedan Försäkringskassan skärpt sin tillämpning. Frågan är bara vad som händer med de som fått avslag. Det enda jag är säker på är att de inte bara är en siffra i statistiken.
Cecilie

150 miljoner till samtalshjälp på vårdcentralerna

Idag skriver DN om att det satsas 150 miljoner på att anställa fler psykologer och kuratorer till vårdcentralerna i Stockholm. (Artikeln finns tyvärr ej i nätupplagan)
Dessutom ska 400 vårdanställda utbildas i att leda samtalsgrupper.

Varför denna satsning? Jo, cirka 30 procent av dem som söker hjälp vid vårdcentralerna har egentligen i första hand behov av psykologiska insatser fast de söker för diffusa kroppsliga krämpor. När de inte får psykologisk hjälp utan ett recept och kanske sjukskrivning tenderar de att komma tillbaka med nya kroppsliga besvär gång på gång.
Det blir en stor kostnad för samhället och ett stort lidande för den enskilde.

När den psykologiska insatsen kommer i ett tidigt skede och finns tillgänglig på vårdcentralen kommer nog också psykiska besvär bli mer accepterade och det kommer troligen kännas lättare att söka hjälp.
Dessutom, om man får hjälp i ett tidigt skede så hinner inte besvären permanentas och vidareutvecklas till något allvarligare.

Jag tror absolut på detta och undrar bara varför det dröjt så länge?
Kia