Samma förpackning med ett nytt innehåll

En gammal vän har kommit tillbaka in i mitt liv. Det var tjugo år sedan vi umgicks sist, så mycket vatten har runnit under broarna. Det märkliga är att han är sig så lik. På ett sätt känns det som att det inte har hänt någonting, att åren varit snäll mot honom. Det känns välbekant och tryggt. Som jag minns honom, har han alltid varit en god lyssnare. Det är han fortfarande.
På ett annat sätt är det som att träffa en helt ny människa. Jag vet ingenting om hur han har levt sitt liv sedan vi sågs sist. Lite vet jag i och för sig om en del av hans bekantskapskrets, men egentligen inte ändå. Vilka drömmar hade han? Vilka drömmar har han uppfyllt? Vilka besvikelser? Motgångar? Glädjeämnen?
Tiden har gått och vi har båda fyllt våra välbekanta skal med något nytt. En del som syns i rynkor och gråa hår. Men det mesta bär vi inom oss.
Det sa jag till honom också, att det är som att lära känna en helt ny människa. Allt som vi kunde förutsätta om varandra för tjugo år sedan, går inte längre att räkna med. Vi har gjort våra val. Livet har lärt oss en del som fått oss att göra saker annorlunda.
Och det är superspännande att få ta del av det nya innehållet och upptäcka en människa på nytt.
Då tänker jag att det kanske inte är helt fel att även se så på människor vi träffar varje dag. Även om förändringen knappt är märkbar när vi ser varandra ofta, så sker ständigt saker med oss och runt oss som får oss att förändras och ta nya spår.
Det värsta jag vet är när människor förutsätter att jag är som jag alltid har varit. Egentligen inte för att det skulle vara så hemskt, utan för att i verkligheten så har jag omprövat så mycket.
Förhoppningsvis har jag valt vägar som leder mig närmare mig själv. Det är min förhoppning.
Cecilie