Idag läste jag två väldigt intressanta artiklar i Svenskan undrade om de hör ihop.
Den första jag läste var ingen lyssnar på mig
Och den fick mig att tänka på en rad ur doktor Glas ”Själen ryser för tomrummet”. Det är en rad som bitit sig fast i mig. För i all sin enkelhet blottar den intighetens fasor. Att inte höras är att inte synas…är att inte finnas?
Och där kom kopplingen till artikel två om 600 de självmordsom ska utredas. I den artikeln stod det om en kvinna som sökt hjälp många gånger hos psykiatrin men som inte blivit sedd och hörd. Hon tog till slut sitt liv.
Nu undrar du kanske hur jag kan tycka att de här artiklarna hör ihop? Jo, jag är övertygad om att det är oerhört viktigt att bli sedd och hörd. Blir man det så finns ett stort stöd att klara livets besvärligheter. Sånt som vi alla råkar ut för, sjukdom, svek, död, grubblerier, osäkerhet, att vi gör bort oss, utmaningar och så vidare. Har vi inte stödet kanske det blir onda tanke- och handlingsspiraler som till slut gör oss riktigt sjuka. Jag tror det är en av orsakerna till att så många mår dåligt idag; att vi inte pratar med varandra och att vi inte lyssnar ordentligt.
För ett tag sedan läste jag om någon som trodde det var bra för hjärnan att göra många saker samtidigt. Kanske det, men jag undrar om det är bra för lyssnandet? Hur ofta gör man inte flera saker på en gång och saknar därmed fokus? Man får en bred men väldigt grund uppmärksamhet istället för djup och fokuserad. Eller när samtalet avbryts av annat hela tiden och samtalstråden hela tiden klipps av. Under sådana förutsättningar, vem kan tala om svåra saker, saker som verkligen berör? Det kan i alla fall inte jag.
Att göra flera saker samtidigt och att låta telefonen avbryta samtal är något som blivit vanligare och vanligare. Samtal i lugn och ro är något som blivit allt mer sällsynt. Är det därför så många vill gå till ett proffs och prata? Där får de prata färdigt och får någon som lyssnar helhjärtat, kanske är det enda möjligheten att få någon som verkligen lyssnar?
Kanske kan vi alla bli bättre lyssnare om vi bara saktar in och prioriterar. Om vi tänker oss för och om vi bryr oss om. Då kan vi göra skillnad för våra medmänniskor.
/Kia
PS. Mer resurser till psykiatrin så att de får tid och ork att lyssna på dem som söker hjälp!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
PÅ mitt jobb är det en väldigt dålig stämning. Detta med lyssnandet har fått ett ljus att gå upp för mig. Det är ett idel revirtänkande där och själv har jag dragits med i det. Då lyssnar man på ett speciellt sätt, efter hur var och en flyttar fram eller tillbaka sina positioner. Det är som rena Norénpjäsen! Det är ganska outhärdligt i längden. Det skämtas mycket och tidigare stod jag på skämtarnas sida, men vad jag nu saknar är en lättsam samvaro utan en massa skämt. Med det vill jag bara säga att lyssnandet beror på atmosfären. Eftersom jag i grund och botten är en lättsam person, som räds djupen, måste jag svara nej på frågan: "Att inte höras och synas, är det att inte synas?". Poetiskt kanske det ligger något i det, förvisso, men inte i den konkreta värld jag håller fast vid med näbbar och klor.
Beklagar din tråkiga jobbsituation. Om jag förstår dig rätt så vill du inte lyssna för djupt och för mycket på jobbet eftersom det kommer fram för mycket tråkiga saker då?
Men även om du räds djupen som du säger, så vill du väl ändå bli hörd och sedd? Även om du kanske inte vill visa hela dig på jobbet. Men i vänkretsen? Det kan ju se helt olika ut beroende på sammanhang.
För inte vill du väl vara osynlig? För det är det jag tycker att man blir när man inte är hörd och sedd.
Kia
Skicka en kommentar