Alla människor en möjlighet

I Spanarna för ett par veckor sedan i Sveriges Radios P1 handlade Calle Norléns spaning om hur vi går allt mer mot en humorlös framtid. Detta apropå att Sveriges stamningsföreningars riksförbund reagerat mot hur Robert Gustafsson framställde en stammare i humorprogrammet Hjälp där Stina Ekblads rollfigur Jeanette ska försöka hjälpa ett antal udda figurer att få hjälp med sina problem.
Ordföranden för SSR, Anita S. Blom, kontaktade Robert Gustafsson för att påpeka att det är helt okej att skämta om sitt eget funktionshinder, men inte med andras. Och speciellt inte då stammare redan är en utsatt grupp.
Calle Norléns spaning i P1 gick ut på att man visst borde kunna skoja om stammare och att riksförbundet hade vunnit på att i stället uppmärksamma personer som Orup, Marilyn Monroe och andra kända personer som har funktionsnedsättningen men som uppenbarligen lyckas bra i alla fall. Att istället för att gå till attack, rida på uppmärksamhetsvågen, så att säga.
Hans medspanare, Göran Everdahl, påpekade att det kanske inte är så lyckligt att skoja om funktionshinder om det är det enda som uppmärksammas kring stamning, till exempel, under långa, långa tider.
Nu har DN en serie om stamning som tar upp olika aspekter på en funktionsnedsättning som en procent av Sveriges vuxna befolkning och fyra procent av barnen har.
I dag berättar Kenneth Hjelm om hur han när han på 1960-talet var 19 år och inte fick bli pilot på grund av stamningen. Något han sörjt i hela sitt liv sedan dess. Nu provar han en ny metod för att bli kvitt stamningen, men pilot blir han ju inte nu heller på grund av sin ålder.
Efter denna långa inledning och introduktion till problemet skulle jag vilja börja med att slå fast att det absolut är positivt att få läsa och se mer av människor med olika funktionsnedsättningar.
När DN skriver om stamning, kan jag inte tycka att det är annat än bra att denna grupp uppmärksammas. Ändå kan jag tycka att en hel serie om en funktionsnedsättning inte bara skapar förståelse. Det gör också att de här personerna ses som undantag från den övriga befolkningen. De blir intervjuade för att de stammar och vilka problem det för med sig.
Kanske är det så att vi fortfarande inte är mogna för att inkludera alla till ett ”vi”. Att det fortfarande finns ett behov av ett ”vi” och ”dom”. Att ”vi” har ett behov av att få skratta åt ”dom”. Att ”vi” måste få känna oss mer integrerade än ”dom”.
Hjälp! Spanarna och DN har under bara de senaste veckorna uppmärksammat en grupp i samhället. De har uppmärksammat det som ett problem.
När ska vi börja se alla människor som en möjlighet?
Cecilie