Jag har en hund som lyder

Igår var jag och min yngsta dotter på hundkurs, allmänlydnad, där hunden ska lära sig sitta, ligga och komma när man ropar.
”Ha”, tänkte jag. Hunden Fluff är nämligen fyra år och även om han inte är större än en dvärgpudel så tycker han att det är HAN som bestämmer. Och han tycker att det är helt SJÄLVKLART.
Så därför tänkte jag: ”Ha, det kommer aldrig att gå. Stackars min lilla dotter, vad hon kommer att kämpa förgäves.”
Allt det där sa jag så klart inte till henne. Och hade jag gjort det hade jag tvingats äta upp min hatt.
Meningen är att det är min dotter som ska få hunden att lyda, så jag passade på att ta en härlig promenad i solskenet. Faktiskt också för att hålla värmen. Det var iskallt igår!
När jag kom tillbaka efter en timme, såg jag till min förvåning hur min dotter släppte lös hunden, hur han lycklig och sprallig sprang tio varv runt den stora gräsmattan. Men när hon gav ett tecken kom han lydigt fram till henne, satte sig och såg förväntansfullt på henne.
”Har jag varit duktig nu”, liksom.
Så kom hundtränaren fram och sa att det är ”klickträningens” förtjänst. För dig som är oinsatt (en skara jag själv tillhörde innan gårdagen) så går klickträningen ut på att man klickar med en mojäng när hunden har gjort något bra och belönar med godis. Effekten blir som Pavlovs hundar, du vet, att man nöter in ett beteende man vill ha och struntar i hunden om den gör saker som man inte vill att den ska göra.
”Jaha”, sa jag.
Och hundtränaren hade minsann gjort ett experiment på människor (jag blev faktiskt lite nervös när hon sa det. Man får väl inte experimentera med människor hur som helst!) där en väninna fått gå in i ett rum och skulle ställa i ordning något speciellt i rummet och hundtränaren hade klickat när hon gjorde något bra och ignorerat henne när hon gjorde något annatl.
”Jo, jo”, sa jag.
Hur som helst så har min fyraåriga blandrashund Fluff blivit en hund som lyder. Och det trodde jag aldrig skulle gå!
Cecilie