Konsten att ta ansvar för sig själv

Vems är ansvaret? Frågans svar blev rätt så tydligt för mig. Jag har nämligen haft några rejält hektiska morgnar med en nioåring som absolut inte har lust med att jag lägger mig i hur, när och varför hon ska gå upp, klä på sig, äta frukost och ge sig iväg till skolan.
Och jag förstår henne så väl. Att ha en galen morsa som springer efter sig hela morgonen och talar om vad man ska göra är väl inte direkt en drömstart på dagen.
Hur som helst har vi kommit överens om att hon själv får ta ansvaret. Jag ska bara, på sin höjd, ange vilken tid det är om jag anser att den rinner iväg. (Att jag nu anger den här tiden onödigt ofta, är en annan sak.)
I går var det premiär. Jag skulle absolut inte lägga mig i. Men se, det var precis vad jag gjorde. Min vana trogen satte jag igång att jäkta och mana på, men med viss reservation den här gången. Alla storslagna planer om att promenera eller cykla till skolan kom på skam och bilnycklarna fick fiskas fram. Men vi hann i tid i alla fall.
Så mötte jag en person när jag lämnat barnen. Hon berättade om att hon och hennes pojkvän planerar att flytta ihop. Han kräver lagad mat på kvällen medan hon tycker att det räcker med fil och flingor. Ändå ställer hon sig och lagar mat åt honom – eftersom det är han värd – men beklagade sig nu över att han inte själv kan göra det.
Hm, tänkte jag. Det är ju så uppenbart för mig att hon helt enkelt får låta honom laga sin mat, som han så gärna vill ha, så kanske han lära sig att ta ansvar och laga mat. Och hon slipper känna sig som en gnatig kärring, fast hon knappt fyllt 20.
Så tänkte jag på mig själv, hur jag gnäller över ansvar som jag tycker att andra ska ta för sig själv. Att jag ställer upp och fyller i där andra brister, för att vara snäll eller för att det ska gå snabbt. Och sen, att jag klagar över att jag får göra allt själv.
I morse bestämde jag mig för att dottern själv fick ta ansvar och sa bara klockslaget en gång när hon duschade en halvtimme och la mig inte i överhuvudtaget när hon letade efter kläder.
Vi kom för sent. Men jag blev inte sur för det, jag menar det är ju inte jag som ska komma i tid till skolan. Och hon var inte heller arg på mig, för hon hade ju fått bestämma alldeles själv.
Fortsättning följer…
Cecilie