DN och SR rapporterar idag om PILA-projektet.
Från början var tanken med det att Försäkringskassan skulle gå igenom de cirka 150 000 personer som är långtidssjukskrivna, prognosen var att det skulle löna sig att se närmare på cirka var tredje, dvs ungefär 50 000. Efter en noggrann utredning av de 50 000 var förhoppningen att 20-30 000 av dem skulle kunna återgå i arbete.
Efter att ha gått igenom 25 000 personer reviderar man nu prognosen. Endast var åttonde kan skickas på vidare utredning, resten är för sjuka och har i dagsläget ingen arbetsförmåga.
Varför görs inte detta kontinuerligt istället? Varför inte ge handläggarna tid att hålla kontakt med klienterna och skapa förutsättningar för förtroende och samarbete?
Många är de sjuka som kan vittna om vilken oerhörd stress och osäkerhet den dåliga kontakten med försäkringskassan ger upphov till - och det befrämjar inget tillfrisknande!
Ett annat arbetssätt, där också vården får andra former att arbeta inom, skulle säkert kunna få tillbaka många i arbete.
Att samarbetet fungerar så dåligt mellan olika aktörer är ju en orsak till att många sjukskrivningar blir onödigt långa - och ibland övergår till förtidspension/sjukersättning.
Så behöver vi nog också se över arbetslivet - måste man kunna prestera 150%? Måste man jobba heltid eller mer? Är man ingen om man inte arbetar?
Varför är så stor del av vår identitet kopplad till vad vi arbetar med? Det gör sjukskrivning, sjukersättning och arbetslöshet än värre!
Det finns många olika saker att arbeta med för att främja hälsa och sysselsättning!
Kia
söndag 6 maj 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar