---alla männkorna bara kör och kör...

Jag är ingen superstrukturerad person som har full koll på vad jag har i kylskåpet. Härom morgonen insåg jag att det saknades frukostbröd, så jag gav mig av till affären när den öppnade.
Just den här morgonen kände jag mig verkligen på toppenhumör och sjöng på en liten stump på mitt lilla varv i butiken. Klämde lite på brödet och letade lite förstrött efter multivitaminjuicen.
Strödde lite ”god morgon” omkring mig till mina medkunder.
Först såg de upp på mig och såg glada ut, men sen såg de bara kort på mig och mumlade något till svar.
Konstigt, tänkte jag. Hur svårt kan det vara att besvara ett ”god morgon” i detta land? Är vi så fruktansvärt upptagna med oss själva och vår stress att vi inte ens kan se varandra i ögonen och hälsa? Har det gått så långt?
När jag kom fram till kassan stannade jag till en stund för att se på tidningshyllan. En annan kund fastnade också halvvägs till kön. När jag insett att jag inte skulle ha någon tidning ställde jag mig i position för att lägga upp varor på bandet.
Så kom jag på mig själv och hörde mig för med den andra kunden: ”Oj, tog jag din plats i kön nu?” fortfarande ganska munter i tonen, trots de andras svala intresse för att säga hej till mig.
”Nej, absolut inte”, svarade han och såg helt kort på mig innan han mumlande fortsatte att glo på tidningshyllan.
”För jag vill ju inte tränga mig”, försökte jag igen.
Nu såg jag att kassörskan drog på smilbanden och tyckte att det var en särdeles trevlig morgon med pigga kunder i butiken. Så såg hon upp på mig. Och, läs noga nu, även hon slog snabbt ned blicken och blev plötsligt väldigt upptagen med att vrida och vända på mina varor. Knappt ens hej sa hon!
Nu är inte jag sån, och särskilt inte så tidigt på morgonen, att jag låter såna där saker krypa in under skinnet på mig. Nej, det rinner liksom av och jag fortsätter gnola på min lilla visa. Jag tror det var den där med Irma och Uno ”…och alla männskorna bara kör och kör och där på trottoaren…” eller hur det var.
Om människor inte ids se mig i ögonen, så tänker inte jag låta det förstöra min dag!
Så kommer jag äntligen hem med brödet och frukosten kunde äntligen intagas. Så ser min yngsta dotter på mig och säger: ”Men, mamma, vad du ser läskig ut!”
”Vadå, jag ser väl ut som vanligt?”
”Nej, mamma, du är läskig, du ser ut som en häxa”, framhärdar hon.
”Va?”, säger jag och rusar ned till badrummet för att själv se efter. Då ser jag det alla människor har sett i mitt ansikte hela morgonen: Mascaran hängde långt ned på kinderna! Jag hade helt enkelt glömt att tvätta av mig innan jag gick och la mig kvällen innan.
Inte konstigt att människor inte ville se mig i ögonen!
I morgon bitti går det säkert lite bättre!

Cecilie