DN:s artikelserie som handlar om anhöriga till psykiskt sjuka tycker jag har varit oerhört intressant. Den belyser verkligen hur svårt det är att vara anhörig ur flera aspekter. Det är verkligen synd att psykiatrin inte tar tillvara den enorma resurs som de anhöriga kan vara.
Jag förstår att många anhöriga blir sjuka av den stress och vanmakt de känner. Att inte bli lyssnad på och dessutom få ta allt ansvar för den som är sjuk måste vara tungt. Det borde finnas mer hjälp till de anhöriga och självklart till den som är sjuk också.
Kampen för att den anhörige ska få vård - rätt vård- måste ju många gånger utkämpas av den anhörige. Vilken vård och hjälp får den som inte har några anhöriga? Eller den vars anhöriga själva har blivit sjuka och inte orkar kämpa mer?
Varför är psykiatrin så oprioriterad i tider när den psykiska ohälsan ökat? Varför inte ge hjälp innan problemen blivit så stora och kanske kroniska? Är det inte både mer humant och billigare att hjälpa på ett tidigt stadium?
Jag kan inte låta bli att lägga in det här citatet:
"Världens största problem borde ha blivit löst då det var litet."
LaoTse
Så sant!
/Kia
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar