Depression är en kvinnosjukdom och svenska kvinnor konsumerar alltmer antidepressiva läkemedel. Dubbelt så mycket som männen. Det förskrivs läkemedel så att 6,6 procent av Sveriges kvinnor skulle kunna konsumera antidepressiva varje dag ett helt år. Motsvarande siffra för män är 3,3 procent.
Det är inte bara depression, utan också ångestsyndrom som behandlas med antidepressiva och psykiater vid Läkemedelsverket säger till DN att det förmodligen underförskrivs läkemedel.
Samtidigt är det känt att kognitiv beteendeterapi är det som hjälper allra bäst mot ångestsyndrom. Att de bästa resultaten uppnås med terapeutisk behandling.
När jag tar del av den här typen av information ställer jag mig ett antal frågor. En stor fråga för mig är varför det är fler kvinnor som är deprimerade? Går det att finna förklaringen i vårt samhälle så som vi har byggt upp det?
Nu är jag medveten om att jag kan trampa en del feminister på tårna. Men frågan måste ändå ställas: Kan det vara så att vår iver att nå jämställdhet går ut över vår hälsa?
Jag har själv varit en siffra i statistiken. En person som lidit av depression och långtidssjukskrivning. För mig hade det ett klart samband med hur jag fann mig till rätta i arbetslivet efter att jag fått barn. Min själ ropade till mig att jag ville vara tillsammans med mina barn, medan mitt förnuft och resten av samhället ropade till mig att det är en kvinnofälla att vara hemma med sina barn och att det är mycket smartare att jobba.
Hjärtat talade högre än hjärnan och till slut blev det bara för mycket.
En annan fråga jag ställer mig är varför man ska satsa så oerhört mycket på att förmå fler att äta antidepressiva mediciner. Får man inte vara deprimerad? Är inte depression kroppens och själens sätt att säga: Något är totalt fel i ditt liv. Du måste göra om och göra rätt. Följa din inre röst.
Åtminstone var det vad som hjälpte mig tillbaka till arbetslivet igen. Jag stannade hemma med barnen så länge jag kände att jag kunde och ville. Sen har jag anpassat mitt arbetstempo och jobbar mycket hemifrån för att kunna få vara med mina barn så mycket som möjligt. Och jag känner mig inte alls fångad i någon kvinnofälla.
Tvärtom är det en kvinnofälla att inte ha rätten att få välja hur jag vill göra med mitt liv och mina barn. Och att tvingas knapra tabletter när det är terapi jag behöver.
Cecilie
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det här med vad som är kvinnofälla och inte är ingen lätt fråga. Visst verkar det finnas åtskilliga kvinnor som likt redaktören upplever att det finns en press att man ska ha en karriär även om man hellre skulle vilja stanna hemma med barnen. Men omvänt finns det också en hel del mammor som vill arbeta men upplever motsatt press: Att de borde satsa mer på sina barn, hämta tidigare på dagis, baka bullar oftare etc.
Motsatta erfarenheter, alltså, men det gemensamma som man kan undra över är: Varför ska det alltid moraliseras så mycket över just kvinnors livsval?
Det handlar just om det ni skrev i rubriken: Att man ska kunna välja sitt eget liv utan att bli betraktad som en dålig kvinna för den skull - vare sig man vill bara bullmamma eller karriärkvinna, tycker jag.
Intressant det du tog upp om varför det alltid ska moraliseras kring kvinnors val - särskilt då när det gäller de här valen.
För jag tycker frågan kommer upp rätt ofta och det är kvinnor som tar upp den.
Vad säger alla män, alla pappor? Är ni nöjda med valen ni gjort, upplever ni motstridiga krav?
Så är ju också frågan hur fritt både män och kvinnor väljer egentligen - vi är ju faktiskt alla hjärntvättade med hur vi ska vara i våra roller.
Kia
Skicka en kommentar