PC Jersild skriver i DN idag om hur våra normer förändras och diskuterar detta i samband med dödshjälp. Det här borde alla läsa och fundera över. Naturligtvis finns det mycket att fundera över när det införs. Det är viktigt att det finns regler för hur och när dödshjälp ska ges - och att alla fall granskas noga. Men i grunden måste det ju få vara vars och ens egen rätt att bestämma när det är nog. När smärtan är så stor att livet bara är en längtan efter att få dö.
Läs gärna den här boken Lyckliga ni som lever – om rätten till vår död. K.Abram.Nilsson, A. W Axelsson (2003) som handlar om en kvinna som drabbas av förlamningssjukdomen ALS. Gradvis fick hon svårigheter att röra sig, tala och äta, ibland också kvävningsattacker.
Oron för den sista tiden, för döendet, gjorde att hon sökte utvägar att själv bestämma sin död – något som ännu inte är möjligt.”
En oerhört gripande bok, en lapp från hennes sista dagar på sjukhuset får det att gå kalla kårar
”måste jag
leva en vecka
till
jag har inte ätit
på 7 dar
varför har
jag inte
dött?
Det här är
hemskt
Skräck
Varje
andetag”
Långt långt innan var hon rädd att om och om igen nästan kvävas till döds, att inte kunna kommunicera, rädd för svåra smärtor, rädd för att hamna på sjukhus, men hon fick ingen tröst, ingen som kunde ge henne döden när hon önskade. Istället fick hon sakta dö, det tog henne 10 dagar att svälta ihjäl…så oerhört grymt!
Jag var för dödshjälp redan innan jag läste boken och än mer efter. Ingen skulle behöva plågas på det viset - det är omänskligt! När det gäller att få slippa plågor har våra husdjur det bättre än våra medmänniskor. Ingen skulle väl låta en hund dö på det här viset?
/Kia
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag håller verkligen inte med dig, Kia. Jag skulle hellre vilja införa "livshjälp" som ger människor en möjlighet att se att det kan finnas en mening med lidandet och en möjlighet att säga farväl till sina nära och kära!
Vad jag menar är dödshjälp när det blir för svårt. I exemplet som jag skrev om tog det lång tid från att hon fått diagnos tills hon dog.
Hela den tiden fick hon frukta för hur döden skulle bli. Läs den så kanske du ändrar mening.
Självklart ska all tänkbar hjälp ges för att lindra och hjälpa till ett värdigt liv, men ibland går det inte.
Det finns plågor som inte går att lindra, fasanfulla långdragna och smärtfulla sätt att dö på. Varför ska inte den som är drabbad kunna få bestämma när det är nog?
Jag vill ha den rätten!
Kia
Skicka en kommentar